nattmaras blogg

Igår kände sig Ossian lite hängig på kvällen.
Han åt inte upp sin mat trots att det var en favorit (spagetti m ketchup) vilket ofta betyder att han är sjuk.
Vi visste att kontaktfamiljen var dålig i maginfluensa när de kom därifrån nu så jag förberedde mig på det värsta & ställde fram en hink när han gick o la sig.

Senare hör jag ett "hack" från hans rum så jag rusar dit sekunden innan han spyr.
Timing? Eller hur!
Micke fattar inget, hur kunde jag höra att han skulle spy?
Jag hörde på gråten att det var mina barn som grät när de var bebisar,
jag ser att det är mina barn som kommer när de är små prickar i horisonten.
Jag sover tungt när jag väl somnat men minsta oros ljud från barnen eller djuren får mig att vakna på sekunden.
Man bara vet... går inte att förklara.

Precis innan vi ska somna hör jag ett nytt ljud från hans rum & hoppar upp ur sängen som en olympiamästare.
Han har försökt dricka lite vatten & har hicka som är jobbig,
innan han hinner böja sig över hinken kräks han i sängen :(
Inte kul... inte kul.

Nu ligger han i sängen o dricker blåbärssoppa & tittar på CN med feber & magont.
Jag är dunderförkyld, på gränsen till döden av trötthet efter en natt av sängklädsbyten, barnduschningar, tömningar av spyhinkar & lugnande ryggstryk.
Jag har inte tid eller ork att bli mer sjuk,
vill inte.

Går långsamt framåt.

Nu har vi fixat...
 
*Passen
*Min sommarbok (som kom på posten idag!!)

*Pengar till World dog show i Paris .... eeeh (lite ihopskrapat iallafall)
*Ny bikini till mig (så brösten inte ser ut som halvfyllda hundbajspåsar)
*Hund/kattvakt under Turkiet- resan

Nu ska vi bara...

*Hämta passen :P
*Köpa resväskor
*Köpa Laktostabletter till Stumpan
*Fixa hundvakt under Paris- resan
*Taxi/skjuts från Arlanda efter Turkiet
*Mat/handlingslista för Gotland
*Fickpengar till Turkiet & Gotland

Igår var den stora Dagen med stort D här.
Iris första dressyrtävling!
Vi hade tränat på programmet lite sådär för det liknade läxa
& läxa är vääääldigt svårt att få Iris att göra :P

Vi kom till stallet vid ca 9:40 med fjärilar i magen...
fast mina fjärilar var nog mer elefanter med små fairywings :S

De drog lott & Iris fick välja häst som nr 2 så hon valde Colleen som är behaglig att rida.
Dagen till ära fick hon också en riktig tävlingskavaj av mormor & stoltare unge får man leta efter.
Efter flera timmar var det äntligen Iris tur.
Jag tänkte spela in det men kameran som visade 2 pluppar när jag åkte hemifrån sa plötsligt att all kräm var slut så det blev bara ett snabbtaget kort efter bedömningen.
Väldigt tråkigt.

Anyho

Hon glömde ridvägen strax innan slutet men i övrigt gick det superbra.
Hon kunde till & med slutföra det felfritt efter att domaren påmint henne om vägen.
Efter var hon mest missnöjd över att hon var så fokuserad på vägen att hon glömde le under avslutnings hälsningen.
Jag är jättestolt!

Om man tänker på att just denna 8 åring har stora problem med självförtroendet & inte deltagit i något framträdande sedan dagis utan att gråtande fått avbryta nästan på en gång för att "alla skrattar åt henne" så är det här en stor bedrift.
Hon var även lovad att en av ridlärarna skulle hjälpa henne med programmet under ritten men han gick därifrån efter första hälsningen & hon fixade det ändå!

Slutbetyget blev 55.8 % vilket jag tycker är jättebra!!

Så här glad var hon efteråt
♥ ♥ ♥


Nu väntar vi på första hopptävlingen om 2 veckor som nog kommer gå minst lika bra :)

Jag letade runt bland mina gamla släktfoton.
Det får mig inte direkt att lägga ner mina planer på släktforskning men min mammas släkt är rätt massiv :P

Häromdagen hörde jag vaggvisan som farmor med sina harmoniska näsfiip brukade nynna för mig när jag var väldans liten.
Jag önskar hon levt längre, hon var min absolut bästa vän under min uppväxt & hon hade alltid tid att lyssna <3
Farmor & Trollet


Mormor & morfar
 

Hela släkten på pappas sida + respektive (jag har limegrön tröja såklart)


Imorgon ska jag klippa håret, ska bli så skönt för nu ser det risigt & tunt ut.
Sen på kvällen är det dags att fixa passen inför alla roliga resor i sommar
(men mest längtar vi alla till Gotland)

<3 gotland <3

Ibland känns det bara som om man går i cirklar medan andra rusar förbi.
Jag har väldigt lätt att låsa mig vid detaljer & missa helheten,
värsta klyschan för en asperger person, jag vet
men så är det faktiskt.
O det är apjobbigt!
Det värsta är att jag inte märker det förren efteråt.
Dessutom kan jag inte ens förklara vad jag tänkte eller vad jag egentligen menade för när jag öppnade munnen kom det jag kände spontant, utan egentlig tanke.
När du ber mig förklara eller ge exempel så är hjärnan tom.
Det är väl självklart att jag vet vad jag menar säger du men hörru, jag vet faktiskt inte.
Min lösning är att säga vad jag tror att du vill höra istället för att bara säga helt enkelt "jag vet inte".
Självförsvaret är påslaget & går inte att ta ner,
jag slåss för något jag inte vet något om tills jag är urlakad & ligger trasig på marken.

Jag tror att jag framstår som en väldigt mörk person, kanske en lite skadad vara.
De som har träffat mig brukar säga att jag är mestadels social, pratsam, kanske till o med rolig.
Bara så du vet...

en vacker dag kanske jag kan få den mörkare personligheten att börja umgås med den sociala & roliga personligheten så inte känslohoppen blir så stora.
Men det är nog hälsosamt att få vara så arg att man svär över onödiga saker
som att en klädhängare bestämmer sig för att hoppa ner på golvet & vara själa glad över att en liten hårsnodd man letat efter bestämmer sig för att komma fram igen.
Det är också bra att vara riktigt ledsen, för då är man som mest uppriktig & det bästa är att man kan få tröst :)

Nu ska jag gå ut med hunden & njuta av solen...
äntligen vår!
Som jag har längtat efter dig.

Många vet redan men ändå pratar jag inte så öppet om det.
Det är så skämmigt att det blev så här från början.
Jag tänker att om man ändå öppnat dörren till sitt innersta så kan man lika gärna plocka fram sin sargade men lappade självbild så någon kanske lär sig av ens erfarenheter.

Nu kommer ett långt inlägg om vikt, operationer & känslor så orkar ni inte läsa allt så kan ni lika gärna sluta nu.

Vi kan börja från början...
När jag var liten så tränade jag ... mycket!
Det var träning varje dag,
simning, judo & ridning.
På ett ridläger ramlade jag av & slog av svanskotan så den blev alldeles sne,
efter det började jag få ont i ryggen & knäna vilket resulterade i att jag till slut som 15 åring slutade träna helt.
Problemet var att jag fortsatte äta som när jag tränade.
Jag skyller inte på nån annan för jag vet att jag har mig själv att skylla
& alla vet hur tonåringar är, vi tror vi vet bäst men det gör vi inte!
Viktproblemen började egentligen inte förren under första graviditeten,
efter halva tiden gick jag med kryckor för bäckenet var så obalanserat pga av svanskotan så höftleden gick ur led helt plötsligt & jag kunde bli liggande på gångvägen utan att kunna ta mig upp.
Skitläskigt!
Jag kan inte säga att jag rörde mig speciellt mkt under de månaderna & jag gick upp massa i vikt.
Mellan Iris & Ossians grav. gick jag inte ner nästan nånting & var i nån sorts förnekelse.
Jag kunde se mig i spegeln & se den smala Therese blicka tillbaka,
det gjorde att jag blev väldigt ledsen varje gång nån sa att jag nog borde banta eller träna för jag tyckte att jag var lite mullig men inte tjock!
Jag gick på Viktväktarna några omgångar både före grav. & efter men gick bara ner ca 10 kg & sedan trots att jag följde planen gick jag långsamt upp allt igen.
Under Ossians grav. gick jag upp ännu mer & behövde kryckor & tens o grejer mycket tidigare än med Iris.
Det var ungefär nu som jag började se min storlek för vad den var.
Jag var på MVC & de ville göra sockerbelastning för grav. diabetes & förklarade att jag var tvungen att vägas oftare för jag fick inte gå upp nästan något pga min övervikt.
Sedan var jag på förberedande besök på förlossningen & jag skämdes när jag såg de anda normala mammorna & jag som knappt kunde gå & inte fick plats i stolen eftersom det var handtag på sidorna.
Så jävla pinsamt & jobbigt!
Efter Ossians förlossning bestämde jag mig att jag skulle aktivt försöka gå ner i vikt.
Jag hade svår astma & orkade inte leka med barnen  eller gå på längre promenader.
Min rygg & mina knän gjorde fruktansvärt ont vid minsta ansträngning.
Jag provade läkemedlen man kunde få via Vårdcentralen & det var ingen höjdare.
Tillslut fick jag beviljat överviktsoperation, GBP.
Då vägde jag 138 kg.
Operationen gick jättebra & 2 år efter fick jag även en bukplastik som även den gått bra.
Jag har hört & känner folk som det inte gått bra för vilket gör att jag ber folk som överväger GBP att tänka både en & två gånger innan.
Men även om allt gått så bra för mig så känner jag mig inte glad över att jag gått ner 50 kg för det är inte min förtjänst egentligen.
Jag var inte stark nog att göra det på egen hand & det i sig är en besvikelse.
Det positiva med att jag gjort denna op är att jag kunnat fixa min svanskota, jag har bara astmabesvär när jag är förkyld, står i rök & anstränger mig mkt, jag har hittat pilates som är helt fantastiskt bra & kan faktiskt ge mig ut & springa spåret om jag känner för det utan ont i varken rygg eller knän,
en friskare & hälsosammare jag helt enkelt.
Jag har gömt eller förstört nästan alla bilder på mig som tjock för de får mig bara att må dåligt men jag hittade en & tänkte bjuda på den & bilder från nu som terapi :P
Ett försök att vara nöjd med vad "jag" åstakommit.
Jag vill aldrig mer se den tjocka tjejen igen!



Bara 8 kg kvar till min målvikt & det kommer att vara min förtjänst helt & hållet :D

Jag hoppas att det här har varit till nytta för någon & annars så har jag iallafall varit öppen med en väldigt jobbig del av mitt liv,
lets never speak of it again :P

...det är nog det jag har.

Varför alltid denna ständiga oro?

Oroligheter just nu:
Jag reser snart utomlands & vill veta exakt hur mycket/stort man får packa,
vad man inte får packa
(så inte polisen kommer å tar mig för en festis jag glömt i handbagaget t.ex),
varför mina mediciner har apotekets etikett på förpackningen som jag ofta slänger om det inte är blisterpack?
Jag tycker att incheck till kryssningar är jobbiga & ångesten dryper...
kan det då kännas bättre på en flygplats?
Appropå kryssningar så packar jag i min egen resvästa + i minst halva Mickes resväska för max 2 dagars resa,
nu ska vi/jag vara borta 5-7 dagar i stöten...
Får man ha så mycket med sig?
All oro överskuggar glädjen av att få åka utanför Sverige för en gångs skull.

Sen är det ju allt annat också
Starta eget? ja/nej?
Plugga? Vad?
Hur ska jag kunna dela på mig så jag kan gå på klädbytet som är skitviktigt eftersom vi inte direkt har råd att köpa barnbrallor för 2-300:- som blir urväxta samma månad & vara på Iris debutanthoppning som såklart är samma dag & samma tid.

Snart åker den sista semesterhunden hem också,
så skönt att slippa den oron.
Jag har knappt kunnat lämna huset eftersom han skäller (jag måste ibland göra saker utan hundar med mig)
& han vägrar bajsa om man inte går en väg man aldrig gått förut... very exciting indeed.
Jag är så otroligt glad över arbetet jag lagt ner på Cajsa & på Zelma som även hon bodde här några dagar förra månaden.
Lilla Zelmis som har det så bra hos sin nya matte, glad & duktig hund.
Katten däremot måste vara dyngsur av saliv vid det här laget eftersom hon tvättat sig i minst 40 min.
"Slick, slick, slick".... hör man högljutt från sängen där hon ligger... börjar irritera lite smått.

Medan vi ändå talar oro...
När jag var yngre & gick på högstadiet fastnade jag för en dikt av Nils Ferlin som jag kände var min dikt.
Ändå tog det nästan tills nu att förstå... på riktigt.

"Av ständig oro för stort & smått
blev jag alltmer en igelkott

Gott folk som klampar min väg förbi
de viskar ofta om hysteri

Gott folk må prata vadhelst de vill
mig kryper ingen för nära till

Jag har en fullgod repertoar
av tricks & konster till självförsvar

Jag önskar inte bli biten
fast jag är konstig & liten

Ja, konstig är jag till övermått
& en besynnerlig igelkott

Ty dessa spjut som jag sträcker ut
har genomborrat mig själv förut

Så ber jag, vänligen, bara
gott folk att låta mig vara."

När jag känner mig svag & motarbetad läser jag ofta den för mitt inre,
på ett konstigt vis får den mig nämligen att må bättre.
Är det inte lite konstigt? :)

...at uppdatera :P

Detta har hänt:

¤Den svarta sumokissen Babsalotten har flyttat till en ny familj *snif*

¤Jag fick förlängning på min aktivitetsersättning till dec 2011
så jag ska börja läsa upp lite ämnen efter sommaren inför en ev utbildning till nåt annat än hundtrimmare
 eftersom AF vill att jag efter dec 2011 går upp till 100%
& det tror jag inte att jag kan få ihop på bara trimmet :(

¤Jag har hittat en yrkesutbildning inriktning konditori/ bageri som jag vill gå
*drömmer om hundcafé med trim i anslutning*

¤Jag var på dopet, det var jättefint & jag gillar verkligen när man kan få träffa folk/släkt som man inte träffar så ofta.
Det utlovade dop- porträttet



återkommer inom kort....
förhoppningsvis :P

I fredags fyllde jag 29 år.
Snart halvvägs till 60!!
Det vart jättekrångligt för jag hade glömt att jag tackat ja till att passa mammas valpar + deras mammor.
Jag som ville vara  med mina vänner egentligen....
men mina bröder kom & överraskade med tårta o grejer mitt i kaoset av valpar, kisstidningar & bajs :P
Sen bjöd Micke mig på restaurang mellan matningar & rastningar.
Väldigt trevligt men samtidigt väldigt ledsamt just för att jag ville ha lite mer.
Nästa år........
nästa år... då blir det ordentligt.

Jag känner att det betyder mer nu att ha vänner & släkt omkring mig, det måste ju ha med åldern att göra.
Utan alla känner jag mig isolerad & ensam trots att jag vet att ni tänker på mig ibland där borta i era egna liv.

Jag är så uppspelt!!
Vi är bjudna på dop & jag ääääääälskar att göra/ge personliga presenter.
Ett klassiskt blyertsporträtt med en liten twist blev det.
Porträtt är ju min specialitet ;)
Jag hoppas hon tycker om den när hon blir stor...
Jag kan knappt hålla mig ända till dess ^^
Får sätta in en bild sen när den blivit revealad.

Fakta:
Jag har varit sjukskriven sedan 2003.
Jag har haft sjukersättning från Försäkringskassan sedan 2005.
Jag har till nyligen till & med varit sjukskriven från mina egna barn.
Jag har stora svårigheter att ta hand om hem & sysselsättning under längre perioder.
Jag har depressiva episoder.
Jag vill arbeta.

Problem:
Jag vill arbeta.

Det hade varit lättare om jag för några år sen bestämt mig för att jag inte vill arbeta alls & blivit förtidspensionär.
Det hade åtminstone varit en fast inkomst,
det hade åtminstone inneburit en viss trygghet.
I december 2011 tar min sjukersättning slut,
Inom 18 mån men senast dec 2012 ska jag ha hittat ett heltidsjobb.
Jag känner mig stressad av att veta att om jag inte klarar det så har jag ingen a-kassa,
Mickes lön kan inte försörja oss båda.
Jag måste klara det, jag vill ju jobba.
Facit säger att jag kommer att klara det ett litet tag,
under tiden får hemmet ta smällen.
Sen kommer depressionen igen.
Så var det förr,
så har det varit medan jag har gått på daglig verksamhet.
Jag har inte ens fullföljt min dagliga verksamhet.
Misslyckad,
det är så jag känner mig.
Jag försöker vara glad & positiv.
På nätterna ligger jag vaken med ångest & tankar som gnager.
"Det är bara att ta sig i kragen"
det är så folk sa innan jag fick min diagnos....
tyvärr säger folk det efter jag berättat om mina svårigheter också,
när jag berättar om energin som sinar för fort,
om ångesten som bara dämpas med rutiner & mediciner.
Jag känner mig ledsen ofta,
nu under julen känns det både bra & dåligt.
Bra för att jag orkat göra så mkt med barnen,
dåligt för att jag inte vet om vi kommer kunna ha en så här bra jul nästa år.
Jag har kämpat för hjälpen jag får,
för att kunna fungera hemma.
Under sommaren & hösten har jag backat mkt,
det har både jag & familjen känt,
jag har inte kunnat göra något åt förfallet.
Handikappad!
Det är ju vad jag är även om många inte tycker att Asperger inte är ett riktigt handikapp...
men vad är det då?
Men hur som helst, jag vill inte vara en last, jag vill ju jobba.
Jag trivs så bra på min praktik,
när jag får vara med hundarna & vet att jag gör ett bra jobb med dem,
jag kan,
alldeles själv!
Men ett eget företag skrämmer mig,
tänk om jag inte har tillräckligt många kunder,
tänk om jag går i konkurs?
Jag kan ingenting om pappersarbetet,
jag betalar inte ens räkningarna själv eftersom jag är så dålig på ekonomi.
Jag hoppas på att jag lyckas starta eget nästa år,
jag hoppas att energin finns för det,
jag hoppas att energi finns för hemmet också,
jag hoppas att jag lyckas!

Jag vill inte känna mig ensam, liten & hjälplös.
Jag vill inte höra "men du som är så stark/glad/duktig osv" för det hjälper mig inte,
det får mig bara att må sämre för att jag inte förstår varför jag inte klarar så enkla saker om jag nu är så bra. 
Jag vill inte höra att det ordnar sig nog,
för det gör det inte om ingen gör något åt saken.
Jag tänker göra något åt saken men jag kan unte lova att det kommer att hålla i längden...
Facit säger .....

Nu har alla varit sjuka.
Alla utom jag, men imorse kom det.
Bara lite ont i hals & huvud men det kan bli värre.
Håller tummarna att alla håller sig någorlunda friska över jul, sen kan de få bli sjuka igen :)
Jag älskar julen!
Jag gillar att ge & att se förväntan & glädjen när andra får.
Jag hatar däremot mörkret som kommer med vintertiden, jag blir så trött & grinig av att inte ha sol i ansiktet varje dag.

Förra veckan passade vi på att klä granen eftersom barnen var hemma & var uttråkade båda två.

Vår fina gran.

Veckan innan lucia började folk smälla smällare & fyrverkerier runt vårt område.
Tyvärr är vår lilla Cajsa rädd för både smällare & traktorer/plogar så vi ska prova D.A.P spray i år & se om det hjälper.


Valparna har blivit så stora & ännu fler blev de när schnauzern fick valpar också.
Här är 4 av 7.


alla barnen

Just nu känns det bara jobbigt... alltihop.
Jag har haft sån panikångest som bara värker i hjärtat varje natt, jobbiga tankar som snurrar.
Det & att jag har en man som snarkar & envist vägrar fixa operationen av halsen som han blev berättigad till för flera år sedan betyder ingen sömn alls.
Iris har haft feber sedan i måndags, Ossian vaknade med värsta ögoninflammationen i tisdags, Micke har jobbat över nästan varje dag.
Bara för att jag höll Ossian hemma en extradag "för säkerhets skull" så hann Iris smitta honom så imorse hade även han feber.
Han blev ju såklart jätteledsen eftersom de skulle åka till "dinosaurie-museét" idag med skolan & han har snackat om det hela veckan.
Jag blev såklart också jätteledsen för hans skull eftersom jag misslyckats med att hålla dem separerade.
Sen blev jag ännu mer ledsen när jag insåg att barnen kommer vara hemma i helgen... vår sista barnfria helg det här året.
Jag behöver den!
Jag som gick på knäna igår, motorn gick på ångor & jag rullade mina batterier för att klämma ut den minsta gnuttan energi...
Det känns så jävla jobbigt att behöva ta ångest dämpande tabletter, fast de ska vara hjälpmedel, för vem tycker det är kul att behöva knapra piller för att orka ha sina barn hemma & ta hand om allt annat skit?
Det är det värsta jag vet... att behöva berätta för folk att jag har avlastning varannan helg för att ens orka vara en glad & duktig mamma, att jag inte har jobbat på 7 år & innan det fått sparken från varenda jobb jag haft.
Inte för att jag var dålig på jobbet utan för att energin tog slut & för att jag är osocial i fikarummet & svår att förstå.
Jag kan vara jäkligt rolig socialt nuförtiden, men efteråt smyger sig ångest ninjan på mig bakifrån & förlamar mig med ett enda slag.
Jag har varit så jäkla duktig den här veckan, ingen ska kunna säga att jag är en dålig mamma efter den här veckan, trots att jag gråtit, tagit medicin & slitit mitt hår.
Duktig... det är en måltid bestående av en portion press & ett glas förväntning & till efterrätt en skål stress.

Båtresan var nästintill katastrof hela första dagen.
Jag är superdålig på tider.... superdålig!
Självklart ser vi tåget vi måste ta för att hinna gå när vi är 10 meter ifrån....
skitstressade letar vi folk som kan köra... på en fredagkväll.
Finns ingen!
Taxi in till stan, ångest som växer i bröstet!
Som tur är har vi underbara Sirkku på terminalen som hämtar ut våra biljetter <3
Vi ska gå på & då Micke blir inkallad vid väktarna.
(Vi dricker helst inte vattnet på båten eftersom både det i kranen & det på flaska smakar skit
så vi hade köpt flaskvatten hemma
samt att vi inte beställt frukost så jag hade packat ner en blåbärssoppa eftersom vi behöver äta nåt typ jämt för att inte må dåligt. Allt oöppnat såklart.)
De frågar om han har med sig något drickbart & han svarar vattnet & soppan.
Medan han lyfter upp sin väska på bänken frågar han
"Har ni smakat på vattnet på båten?"
nu blir väktarna sura(re) & säger åt honom att bara ta fram det & sluta tjafsa.
En annan frågar "Vart bor du?" & Micke frågar "Menar du hyttnumret?",
då kommer väktaren väldigt nära & säger "Du vet väl fan vart du bor!",
Micke svarar "Vallentuna" & väktaren säger "Vattnet här är bättre än vattnet i Vallentuna för du vet inte hur gamla & rostiga rören är hos dig men båten är byggd 2006"
(hur vet han att vi inte dricker flaskvatten hemma då? Det kanske vi gör!
O vattnet på båten smakar likväl skit & deras flaskvatten gör en bara torr i munnen så man ska handla mer dricka!) 
När de kom till blåbärssoppan hade han 5 stora väktare som typ var beredda att puckla på honom om han protesterat mera.
Så jävla otrevliga & dålig attityd!
I vilket fall träffade Micke på dem på båten också & då tvingade de honom att plocka upp snus från golvet & kasta i sopen trots att Micke varken kastat det på golvet eller snusar heller för den delen.
Under tiden skrattar de & säger till honom att han kastar sämre än deras mormor bara för att få en respons som de kan använda som ursäkt för att ta honom.
Maktmissbruk!
Sen var ju inte jag med Micke så mkt som jag velat & inte såg jag banden heller för jag ville inte skita i en vän som mådde dåligt.
Jag är nog mest irriterad på vakterna.
Kan tilläggas att eftersom vi inte ätit nåt på morgonen så mådde jag asdåligt vid lunchen & kunde knappt äta.
I övrigt var resan hem bra,
jag hann se bandet som jag längtat efter för de spelade på hemresan :)



Ossian har mått lite smådåligt på nätterna de senaste 2 dagarna.
Han har kruppliknande hosta.
Inatt vid 1 tiden börjar Cajsa gnälla & pipa vilket hon aldrig gör annars.
Jag går upp för att kolla henne, hon hade bajat på kvällen men man vet aldrig.
Ut vill hon iallafall inte utan trippar in till Ossian,
jag föser ut henne därifrån & precis då får han ett kruppanfall som heter duga.
Jag vet inte om hon kände det på sig eller om det bara var en tillfällighet men fasen vad jag är tacksam att jag kunde vara där & lugna honom på en gång.
Duktig hund :)

Jodu... i helgen sålde jag massa skräp på loppis.
Jag kan inte låta bli att bli lite (mycket) fördomsfull när det kommer folk med utländskt ursprung.
Man vet redan innan de öppnat munnen vad de kommer att säga.
Jag blir barnsligt trotsig i sådana situationer när de prutar löjligt lågt & jag pratar högljutt när de går om att jag hellre tar hem mitt skräp igen eller slår sönder det än säljer det för en krona till dem.
En karl provar helt oanvända herrskor.
Jag: Jag vill ha 50:- för dem för de är bara provade en gång inomhus.
Han: Du får 20:-.
Jag: Nej, 45:- är det lägsta jag vill gå.
Han: I Kista där jag bor säljer de skor (pekar på sina) för 25:- & jag är arbetslös.
Jag tänker "Köp skor där då om det är så jävla mycket bättre! Vad står du här & tjafsar för?"

Anyho....

Idag kände jag att pasta trenden måste brytas.
Vi har käkat pasta varje dag sedan förra torsdagen.
Jag planerade iallafall nåt med köttfärs & potatis men orka rulla köttbullar när man tagit spruta, setat på möte, diskat, tvättat, färgat tvätt & bakat bullar.
Så jag höftade en gryta.
Resultatet blev så bra att jag delar med mig av receptet.
(Finns säkert redan liknande nånstans men ändå)

Färsgryta 
4 portioner med god marginal

                            2 msk margarin till stekning
        400 g köttfärs
1 gul lök
   4 dl vatten
              1 grönsaksbuljong
                        1 burk krossade tomater
                        1 medelstor palsternacka
   4 morötter
    1 bit kålrot
   6 potatisar
                                       1 burk konserverade champinjoner
                                            (färska går också bra)
    2 lagerblad
                          3 knippen hackad persilja
salt
peppar 
                 het paprika- krydda

Bryn köttfärsen med margarin & hackad lök i en gryta.
Tärna rotfrukterna.
Tillsätt grönsaksbuljongen, vattnet & krossade tomater.
Häll i rotfrukterna & se till att vätskan täcker allt precis, häll annars på lite mer vatten.
Häll i champinjonerna & pilla ner lagerbladen.
Rör om & låt allt puttra under lock i ca 30 min.
Fiska upp lagerbladen.
Tillsätt salt, peppar, persilja & ev paprikapulver, smaka av & servera.

Denna variant räckte till 2 vuxna med små magar & 2 barn samt 2 lunchlådor.

I helgen som kommer ska vi åka på Bandit kryssning! Wohoo!
Ska bli så himla kul.
Jag ser mest fram emot....
maten, spriten, Itchy Daze & att vi har dubbelsäng, bara jag & min man........ aaaw!

Igår satt Ossian & pratade med Micke om skolan.
De har tema-vecka om återvinning just nu.
Ossian: Pappa, finns det batterier i en banan?
Pappa: Nej.
Ossian: Joho, det finns det! I en banantelefon! (fnissar som Hemliga Arne)
De har sett på Trazan & Banarnes återvinningsfilm tydligen :P
Sedan gick Ossian & sjöng
"I allt som rör sig, lyser eller låter, finns ett batteri som ska lämnas åter"
resten av kvällen.

Idag hade jag återbesök till den knepiga kinesiska doktorn på HLM.
Jag förstår knappt vad han säger & han verkar fatta noll av vad jag säger.
Good combo!
Jag ska finally få sprutor mot min B12 brist efter flera månaders kollande & provtagande & obegripliga samtal.

En bråkdel av samtalet idag....
Han: Du tah mångah sputho i tåh veckoh föh intensiih behanling.
Du tah en idah sen vaannah dah.
Du tah en fedah också?
Jag: Nej, jag kan inte på fredag för jag jobbar då hela dagen i Årsta.
Han: Ja, du tah fedah också, blah!
Du abetah meh?
Jag: Jag arbetstränar med hundtrim.
Han: Deh tung jobbeh?
Jag: Nej inte så värst.
Han: Blah! Du tah sputhan på fedah!
sigh!
Lite kul är det... om det hade varit nån annan stackare & inte jag som ska sitta o snacka med karln.

I vilket fall bokade jag massa tider för dessa sprutor hos distriktssköterskan & åkte snällt till apoteket,
hämtade ut mina sprutor, återvände till HLM
& fick genast försmärtor i häcken när jag såg nålen på den jäkeln.
Men nu är den tagen & muskeln gråter lite.