Hur kan jag förklara när mina känslor saknar ord?
Ibland känns det bara som om man går i cirklar medan andra rusar förbi.
Jag har väldigt lätt att låsa mig vid detaljer & missa helheten,
värsta klyschan för en asperger person, jag vet
men så är det faktiskt.
O det är apjobbigt!
Det värsta är att jag inte märker det förren efteråt.
Dessutom kan jag inte ens förklara vad jag tänkte eller vad jag egentligen menade för när jag öppnade munnen kom det jag kände spontant, utan egentlig tanke.
När du ber mig förklara eller ge exempel så är hjärnan tom.
Det är väl självklart att jag vet vad jag menar säger du men hörru, jag vet faktiskt inte.
Min lösning är att säga vad jag tror att du vill höra istället för att bara säga helt enkelt "jag vet inte".
Självförsvaret är påslaget & går inte att ta ner,
jag slåss för något jag inte vet något om tills jag är urlakad & ligger trasig på marken.
Jag tror att jag framstår som en väldigt mörk person, kanske en lite skadad vara.
De som har träffat mig brukar säga att jag är mestadels social, pratsam, kanske till o med rolig.
Bara så du vet...
en vacker dag kanske jag kan få den mörkare personligheten att börja umgås med den sociala & roliga personligheten så inte känslohoppen blir så stora.
Men det är nog hälsosamt att få vara så arg att man svär över onödiga saker
som att en klädhängare bestämmer sig för att hoppa ner på golvet & vara själa glad över att en liten hårsnodd man letat efter bestämmer sig för att komma fram igen.
Det är också bra att vara riktigt ledsen, för då är man som mest uppriktig & det bästa är att man kan få tröst :)
Nu ska jag gå ut med hunden & njuta av solen...
äntligen vår!
Som jag har längtat efter dig.
