nattmaras blogg

Går långsamt framåt.

Nu har vi fixat...
 
*Passen
*Min sommarbok (som kom på posten idag!!)

*Pengar till World dog show i Paris .... eeeh (lite ihopskrapat iallafall)
*Ny bikini till mig (så brösten inte ser ut som halvfyllda hundbajspåsar)
*Hund/kattvakt under Turkiet- resan

Nu ska vi bara...

*Hämta passen :P
*Köpa resväskor
*Köpa Laktostabletter till Stumpan
*Fixa hundvakt under Paris- resan
*Taxi/skjuts från Arlanda efter Turkiet
*Mat/handlingslista för Gotland
*Fickpengar till Turkiet & Gotland

Igår var den stora Dagen med stort D här.
Iris första dressyrtävling!
Vi hade tränat på programmet lite sådär för det liknade läxa
& läxa är vääääldigt svårt att få Iris att göra :P

Vi kom till stallet vid ca 9:40 med fjärilar i magen...
fast mina fjärilar var nog mer elefanter med små fairywings :S

De drog lott & Iris fick välja häst som nr 2 så hon valde Colleen som är behaglig att rida.
Dagen till ära fick hon också en riktig tävlingskavaj av mormor & stoltare unge får man leta efter.
Efter flera timmar var det äntligen Iris tur.
Jag tänkte spela in det men kameran som visade 2 pluppar när jag åkte hemifrån sa plötsligt att all kräm var slut så det blev bara ett snabbtaget kort efter bedömningen.
Väldigt tråkigt.

Anyho

Hon glömde ridvägen strax innan slutet men i övrigt gick det superbra.
Hon kunde till & med slutföra det felfritt efter att domaren påmint henne om vägen.
Efter var hon mest missnöjd över att hon var så fokuserad på vägen att hon glömde le under avslutnings hälsningen.
Jag är jättestolt!

Om man tänker på att just denna 8 åring har stora problem med självförtroendet & inte deltagit i något framträdande sedan dagis utan att gråtande fått avbryta nästan på en gång för att "alla skrattar åt henne" så är det här en stor bedrift.
Hon var även lovad att en av ridlärarna skulle hjälpa henne med programmet under ritten men han gick därifrån efter första hälsningen & hon fixade det ändå!

Slutbetyget blev 55.8 % vilket jag tycker är jättebra!!

Så här glad var hon efteråt
♥ ♥ ♥


Nu väntar vi på första hopptävlingen om 2 veckor som nog kommer gå minst lika bra :)

Jag letade runt bland mina gamla släktfoton.
Det får mig inte direkt att lägga ner mina planer på släktforskning men min mammas släkt är rätt massiv :P

Häromdagen hörde jag vaggvisan som farmor med sina harmoniska näsfiip brukade nynna för mig när jag var väldans liten.
Jag önskar hon levt längre, hon var min absolut bästa vän under min uppväxt & hon hade alltid tid att lyssna <3
Farmor & Trollet


Mormor & morfar
 

Hela släkten på pappas sida + respektive (jag har limegrön tröja såklart)


Imorgon ska jag klippa håret, ska bli så skönt för nu ser det risigt & tunt ut.
Sen på kvällen är det dags att fixa passen inför alla roliga resor i sommar
(men mest längtar vi alla till Gotland)

<3 gotland <3

Ibland känns det bara som om man går i cirklar medan andra rusar förbi.
Jag har väldigt lätt att låsa mig vid detaljer & missa helheten,
värsta klyschan för en asperger person, jag vet
men så är det faktiskt.
O det är apjobbigt!
Det värsta är att jag inte märker det förren efteråt.
Dessutom kan jag inte ens förklara vad jag tänkte eller vad jag egentligen menade för när jag öppnade munnen kom det jag kände spontant, utan egentlig tanke.
När du ber mig förklara eller ge exempel så är hjärnan tom.
Det är väl självklart att jag vet vad jag menar säger du men hörru, jag vet faktiskt inte.
Min lösning är att säga vad jag tror att du vill höra istället för att bara säga helt enkelt "jag vet inte".
Självförsvaret är påslaget & går inte att ta ner,
jag slåss för något jag inte vet något om tills jag är urlakad & ligger trasig på marken.

Jag tror att jag framstår som en väldigt mörk person, kanske en lite skadad vara.
De som har träffat mig brukar säga att jag är mestadels social, pratsam, kanske till o med rolig.
Bara så du vet...

en vacker dag kanske jag kan få den mörkare personligheten att börja umgås med den sociala & roliga personligheten så inte känslohoppen blir så stora.
Men det är nog hälsosamt att få vara så arg att man svär över onödiga saker
som att en klädhängare bestämmer sig för att hoppa ner på golvet & vara själa glad över att en liten hårsnodd man letat efter bestämmer sig för att komma fram igen.
Det är också bra att vara riktigt ledsen, för då är man som mest uppriktig & det bästa är att man kan få tröst :)

Nu ska jag gå ut med hunden & njuta av solen...
äntligen vår!
Som jag har längtat efter dig.

Många vet redan men ändå pratar jag inte så öppet om det.
Det är så skämmigt att det blev så här från början.
Jag tänker att om man ändå öppnat dörren till sitt innersta så kan man lika gärna plocka fram sin sargade men lappade självbild så någon kanske lär sig av ens erfarenheter.

Nu kommer ett långt inlägg om vikt, operationer & känslor så orkar ni inte läsa allt så kan ni lika gärna sluta nu.

Vi kan börja från början...
När jag var liten så tränade jag ... mycket!
Det var träning varje dag,
simning, judo & ridning.
På ett ridläger ramlade jag av & slog av svanskotan så den blev alldeles sne,
efter det började jag få ont i ryggen & knäna vilket resulterade i att jag till slut som 15 åring slutade träna helt.
Problemet var att jag fortsatte äta som när jag tränade.
Jag skyller inte på nån annan för jag vet att jag har mig själv att skylla
& alla vet hur tonåringar är, vi tror vi vet bäst men det gör vi inte!
Viktproblemen började egentligen inte förren under första graviditeten,
efter halva tiden gick jag med kryckor för bäckenet var så obalanserat pga av svanskotan så höftleden gick ur led helt plötsligt & jag kunde bli liggande på gångvägen utan att kunna ta mig upp.
Skitläskigt!
Jag kan inte säga att jag rörde mig speciellt mkt under de månaderna & jag gick upp massa i vikt.
Mellan Iris & Ossians grav. gick jag inte ner nästan nånting & var i nån sorts förnekelse.
Jag kunde se mig i spegeln & se den smala Therese blicka tillbaka,
det gjorde att jag blev väldigt ledsen varje gång nån sa att jag nog borde banta eller träna för jag tyckte att jag var lite mullig men inte tjock!
Jag gick på Viktväktarna några omgångar både före grav. & efter men gick bara ner ca 10 kg & sedan trots att jag följde planen gick jag långsamt upp allt igen.
Under Ossians grav. gick jag upp ännu mer & behövde kryckor & tens o grejer mycket tidigare än med Iris.
Det var ungefär nu som jag började se min storlek för vad den var.
Jag var på MVC & de ville göra sockerbelastning för grav. diabetes & förklarade att jag var tvungen att vägas oftare för jag fick inte gå upp nästan något pga min övervikt.
Sedan var jag på förberedande besök på förlossningen & jag skämdes när jag såg de anda normala mammorna & jag som knappt kunde gå & inte fick plats i stolen eftersom det var handtag på sidorna.
Så jävla pinsamt & jobbigt!
Efter Ossians förlossning bestämde jag mig att jag skulle aktivt försöka gå ner i vikt.
Jag hade svår astma & orkade inte leka med barnen  eller gå på längre promenader.
Min rygg & mina knän gjorde fruktansvärt ont vid minsta ansträngning.
Jag provade läkemedlen man kunde få via Vårdcentralen & det var ingen höjdare.
Tillslut fick jag beviljat överviktsoperation, GBP.
Då vägde jag 138 kg.
Operationen gick jättebra & 2 år efter fick jag även en bukplastik som även den gått bra.
Jag har hört & känner folk som det inte gått bra för vilket gör att jag ber folk som överväger GBP att tänka både en & två gånger innan.
Men även om allt gått så bra för mig så känner jag mig inte glad över att jag gått ner 50 kg för det är inte min förtjänst egentligen.
Jag var inte stark nog att göra det på egen hand & det i sig är en besvikelse.
Det positiva med att jag gjort denna op är att jag kunnat fixa min svanskota, jag har bara astmabesvär när jag är förkyld, står i rök & anstränger mig mkt, jag har hittat pilates som är helt fantastiskt bra & kan faktiskt ge mig ut & springa spåret om jag känner för det utan ont i varken rygg eller knän,
en friskare & hälsosammare jag helt enkelt.
Jag har gömt eller förstört nästan alla bilder på mig som tjock för de får mig bara att må dåligt men jag hittade en & tänkte bjuda på den & bilder från nu som terapi :P
Ett försök att vara nöjd med vad "jag" åstakommit.
Jag vill aldrig mer se den tjocka tjejen igen!



Bara 8 kg kvar till min målvikt & det kommer att vara min förtjänst helt & hållet :D

Jag hoppas att det här har varit till nytta för någon & annars så har jag iallafall varit öppen med en väldigt jobbig del av mitt liv,
lets never speak of it again :P

...det är nog det jag har.

Varför alltid denna ständiga oro?

Oroligheter just nu:
Jag reser snart utomlands & vill veta exakt hur mycket/stort man får packa,
vad man inte får packa
(så inte polisen kommer å tar mig för en festis jag glömt i handbagaget t.ex),
varför mina mediciner har apotekets etikett på förpackningen som jag ofta slänger om det inte är blisterpack?
Jag tycker att incheck till kryssningar är jobbiga & ångesten dryper...
kan det då kännas bättre på en flygplats?
Appropå kryssningar så packar jag i min egen resvästa + i minst halva Mickes resväska för max 2 dagars resa,
nu ska vi/jag vara borta 5-7 dagar i stöten...
Får man ha så mycket med sig?
All oro överskuggar glädjen av att få åka utanför Sverige för en gångs skull.

Sen är det ju allt annat också
Starta eget? ja/nej?
Plugga? Vad?
Hur ska jag kunna dela på mig så jag kan gå på klädbytet som är skitviktigt eftersom vi inte direkt har råd att köpa barnbrallor för 2-300:- som blir urväxta samma månad & vara på Iris debutanthoppning som såklart är samma dag & samma tid.

Snart åker den sista semesterhunden hem också,
så skönt att slippa den oron.
Jag har knappt kunnat lämna huset eftersom han skäller (jag måste ibland göra saker utan hundar med mig)
& han vägrar bajsa om man inte går en väg man aldrig gått förut... very exciting indeed.
Jag är så otroligt glad över arbetet jag lagt ner på Cajsa & på Zelma som även hon bodde här några dagar förra månaden.
Lilla Zelmis som har det så bra hos sin nya matte, glad & duktig hund.
Katten däremot måste vara dyngsur av saliv vid det här laget eftersom hon tvättat sig i minst 40 min.
"Slick, slick, slick".... hör man högljutt från sängen där hon ligger... börjar irritera lite smått.

Medan vi ändå talar oro...
När jag var yngre & gick på högstadiet fastnade jag för en dikt av Nils Ferlin som jag kände var min dikt.
Ändå tog det nästan tills nu att förstå... på riktigt.

"Av ständig oro för stort & smått
blev jag alltmer en igelkott

Gott folk som klampar min väg förbi
de viskar ofta om hysteri

Gott folk må prata vadhelst de vill
mig kryper ingen för nära till

Jag har en fullgod repertoar
av tricks & konster till självförsvar

Jag önskar inte bli biten
fast jag är konstig & liten

Ja, konstig är jag till övermått
& en besynnerlig igelkott

Ty dessa spjut som jag sträcker ut
har genomborrat mig själv förut

Så ber jag, vänligen, bara
gott folk att låta mig vara."

När jag känner mig svag & motarbetad läser jag ofta den för mitt inre,
på ett konstigt vis får den mig nämligen att må bättre.
Är det inte lite konstigt? :)