Nerverna utanpå...
...det är nog det jag har.
Varför alltid denna ständiga oro?
Oroligheter just nu:
Jag reser snart utomlands & vill veta exakt hur mycket/stort man får packa,
vad man inte får packa
(så inte polisen kommer å tar mig för en festis jag glömt i handbagaget t.ex),
varför mina mediciner har apotekets etikett på förpackningen som jag ofta slänger om det inte är blisterpack?
Jag tycker att incheck till kryssningar är jobbiga & ångesten dryper...
kan det då kännas bättre på en flygplats?
Appropå kryssningar så packar jag i min egen resvästa + i minst halva Mickes resväska för max 2 dagars resa,
nu ska vi/jag vara borta 5-7 dagar i stöten...
Får man ha så mycket med sig?
All oro överskuggar glädjen av att få åka utanför Sverige för en gångs skull.
Sen är det ju allt annat också
Starta eget? ja/nej?
Plugga? Vad?
Hur ska jag kunna dela på mig så jag kan gå på klädbytet som är skitviktigt eftersom vi inte direkt har råd att köpa barnbrallor för 2-300:- som blir urväxta samma månad & vara på Iris debutanthoppning som såklart är samma dag & samma tid.
Snart åker den sista semesterhunden hem också,
så skönt att slippa den oron.
Jag har knappt kunnat lämna huset eftersom han skäller (jag måste ibland göra saker utan hundar med mig)
& han vägrar bajsa om man inte går en väg man aldrig gått förut... very exciting indeed.
Jag är så otroligt glad över arbetet jag lagt ner på Cajsa & på Zelma som även hon bodde här några dagar förra månaden.
Lilla Zelmis som har det så bra hos sin nya matte, glad & duktig hund.
Katten däremot måste vara dyngsur av saliv vid det här laget eftersom hon tvättat sig i minst 40 min.
"Slick, slick, slick".... hör man högljutt från sängen där hon ligger... börjar irritera lite smått.
Medan vi ändå talar oro...
När jag var yngre & gick på högstadiet fastnade jag för en dikt av Nils Ferlin som jag kände var min dikt.
Ändå tog det nästan tills nu att förstå... på riktigt.
"Av ständig oro för stort & smått
blev jag alltmer en igelkott
Gott folk som klampar min väg förbi
de viskar ofta om hysteri
Gott folk må prata vadhelst de vill
mig kryper ingen för nära till
Jag har en fullgod repertoar
av tricks & konster till självförsvar
Jag önskar inte bli biten
fast jag är konstig & liten
Ja, konstig är jag till övermått
& en besynnerlig igelkott
Ty dessa spjut som jag sträcker ut
har genomborrat mig själv förut
Så ber jag, vänligen, bara
gott folk att låta mig vara."
När jag känner mig svag & motarbetad läser jag ofta den för mitt inre,
på ett konstigt vis får den mig nämligen att må bättre.
Är det inte lite konstigt? :)
