nattmaras blogg

Fakta:
Jag har varit sjukskriven sedan 2003.
Jag har haft sjukersättning från Försäkringskassan sedan 2005.
Jag har till nyligen till & med varit sjukskriven från mina egna barn.
Jag har stora svårigheter att ta hand om hem & sysselsättning under längre perioder.
Jag har depressiva episoder.
Jag vill arbeta.

Problem:
Jag vill arbeta.

Det hade varit lättare om jag för några år sen bestämt mig för att jag inte vill arbeta alls & blivit förtidspensionär.
Det hade åtminstone varit en fast inkomst,
det hade åtminstone inneburit en viss trygghet.
I december 2011 tar min sjukersättning slut,
Inom 18 mån men senast dec 2012 ska jag ha hittat ett heltidsjobb.
Jag känner mig stressad av att veta att om jag inte klarar det så har jag ingen a-kassa,
Mickes lön kan inte försörja oss båda.
Jag måste klara det, jag vill ju jobba.
Facit säger att jag kommer att klara det ett litet tag,
under tiden får hemmet ta smällen.
Sen kommer depressionen igen.
Så var det förr,
så har det varit medan jag har gått på daglig verksamhet.
Jag har inte ens fullföljt min dagliga verksamhet.
Misslyckad,
det är så jag känner mig.
Jag försöker vara glad & positiv.
På nätterna ligger jag vaken med ångest & tankar som gnager.
"Det är bara att ta sig i kragen"
det är så folk sa innan jag fick min diagnos....
tyvärr säger folk det efter jag berättat om mina svårigheter också,
när jag berättar om energin som sinar för fort,
om ångesten som bara dämpas med rutiner & mediciner.
Jag känner mig ledsen ofta,
nu under julen känns det både bra & dåligt.
Bra för att jag orkat göra så mkt med barnen,
dåligt för att jag inte vet om vi kommer kunna ha en så här bra jul nästa år.
Jag har kämpat för hjälpen jag får,
för att kunna fungera hemma.
Under sommaren & hösten har jag backat mkt,
det har både jag & familjen känt,
jag har inte kunnat göra något åt förfallet.
Handikappad!
Det är ju vad jag är även om många inte tycker att Asperger inte är ett riktigt handikapp...
men vad är det då?
Men hur som helst, jag vill inte vara en last, jag vill ju jobba.
Jag trivs så bra på min praktik,
när jag får vara med hundarna & vet att jag gör ett bra jobb med dem,
jag kan,
alldeles själv!
Men ett eget företag skrämmer mig,
tänk om jag inte har tillräckligt många kunder,
tänk om jag går i konkurs?
Jag kan ingenting om pappersarbetet,
jag betalar inte ens räkningarna själv eftersom jag är så dålig på ekonomi.
Jag hoppas på att jag lyckas starta eget nästa år,
jag hoppas att energin finns för det,
jag hoppas att energi finns för hemmet också,
jag hoppas att jag lyckas!

Jag vill inte känna mig ensam, liten & hjälplös.
Jag vill inte höra "men du som är så stark/glad/duktig osv" för det hjälper mig inte,
det får mig bara att må sämre för att jag inte förstår varför jag inte klarar så enkla saker om jag nu är så bra. 
Jag vill inte höra att det ordnar sig nog,
för det gör det inte om ingen gör något åt saken.
Jag tänker göra något åt saken men jag kan unte lova att det kommer att hålla i längden...
Facit säger .....

Nu har alla varit sjuka.
Alla utom jag, men imorse kom det.
Bara lite ont i hals & huvud men det kan bli värre.
Håller tummarna att alla håller sig någorlunda friska över jul, sen kan de få bli sjuka igen :)
Jag älskar julen!
Jag gillar att ge & att se förväntan & glädjen när andra får.
Jag hatar däremot mörkret som kommer med vintertiden, jag blir så trött & grinig av att inte ha sol i ansiktet varje dag.

Förra veckan passade vi på att klä granen eftersom barnen var hemma & var uttråkade båda två.

Vår fina gran.

Veckan innan lucia började folk smälla smällare & fyrverkerier runt vårt område.
Tyvärr är vår lilla Cajsa rädd för både smällare & traktorer/plogar så vi ska prova D.A.P spray i år & se om det hjälper.


Valparna har blivit så stora & ännu fler blev de när schnauzern fick valpar också.
Här är 4 av 7.


alla barnen

Just nu känns det bara jobbigt... alltihop.
Jag har haft sån panikångest som bara värker i hjärtat varje natt, jobbiga tankar som snurrar.
Det & att jag har en man som snarkar & envist vägrar fixa operationen av halsen som han blev berättigad till för flera år sedan betyder ingen sömn alls.
Iris har haft feber sedan i måndags, Ossian vaknade med värsta ögoninflammationen i tisdags, Micke har jobbat över nästan varje dag.
Bara för att jag höll Ossian hemma en extradag "för säkerhets skull" så hann Iris smitta honom så imorse hade även han feber.
Han blev ju såklart jätteledsen eftersom de skulle åka till "dinosaurie-museét" idag med skolan & han har snackat om det hela veckan.
Jag blev såklart också jätteledsen för hans skull eftersom jag misslyckats med att hålla dem separerade.
Sen blev jag ännu mer ledsen när jag insåg att barnen kommer vara hemma i helgen... vår sista barnfria helg det här året.
Jag behöver den!
Jag som gick på knäna igår, motorn gick på ångor & jag rullade mina batterier för att klämma ut den minsta gnuttan energi...
Det känns så jävla jobbigt att behöva ta ångest dämpande tabletter, fast de ska vara hjälpmedel, för vem tycker det är kul att behöva knapra piller för att orka ha sina barn hemma & ta hand om allt annat skit?
Det är det värsta jag vet... att behöva berätta för folk att jag har avlastning varannan helg för att ens orka vara en glad & duktig mamma, att jag inte har jobbat på 7 år & innan det fått sparken från varenda jobb jag haft.
Inte för att jag var dålig på jobbet utan för att energin tog slut & för att jag är osocial i fikarummet & svår att förstå.
Jag kan vara jäkligt rolig socialt nuförtiden, men efteråt smyger sig ångest ninjan på mig bakifrån & förlamar mig med ett enda slag.
Jag har varit så jäkla duktig den här veckan, ingen ska kunna säga att jag är en dålig mamma efter den här veckan, trots att jag gråtit, tagit medicin & slitit mitt hår.
Duktig... det är en måltid bestående av en portion press & ett glas förväntning & till efterrätt en skål stress.