nattmaras blogg

Många vet redan men ändå pratar jag inte så öppet om det.
Det är så skämmigt att det blev så här från början.
Jag tänker att om man ändå öppnat dörren till sitt innersta så kan man lika gärna plocka fram sin sargade men lappade självbild så någon kanske lär sig av ens erfarenheter.

Nu kommer ett långt inlägg om vikt, operationer & känslor så orkar ni inte läsa allt så kan ni lika gärna sluta nu.

Vi kan börja från början...
När jag var liten så tränade jag ... mycket!
Det var träning varje dag,
simning, judo & ridning.
På ett ridläger ramlade jag av & slog av svanskotan så den blev alldeles sne,
efter det började jag få ont i ryggen & knäna vilket resulterade i att jag till slut som 15 åring slutade träna helt.
Problemet var att jag fortsatte äta som när jag tränade.
Jag skyller inte på nån annan för jag vet att jag har mig själv att skylla
& alla vet hur tonåringar är, vi tror vi vet bäst men det gör vi inte!
Viktproblemen började egentligen inte förren under första graviditeten,
efter halva tiden gick jag med kryckor för bäckenet var så obalanserat pga av svanskotan så höftleden gick ur led helt plötsligt & jag kunde bli liggande på gångvägen utan att kunna ta mig upp.
Skitläskigt!
Jag kan inte säga att jag rörde mig speciellt mkt under de månaderna & jag gick upp massa i vikt.
Mellan Iris & Ossians grav. gick jag inte ner nästan nånting & var i nån sorts förnekelse.
Jag kunde se mig i spegeln & se den smala Therese blicka tillbaka,
det gjorde att jag blev väldigt ledsen varje gång nån sa att jag nog borde banta eller träna för jag tyckte att jag var lite mullig men inte tjock!
Jag gick på Viktväktarna några omgångar både före grav. & efter men gick bara ner ca 10 kg & sedan trots att jag följde planen gick jag långsamt upp allt igen.
Under Ossians grav. gick jag upp ännu mer & behövde kryckor & tens o grejer mycket tidigare än med Iris.
Det var ungefär nu som jag började se min storlek för vad den var.
Jag var på MVC & de ville göra sockerbelastning för grav. diabetes & förklarade att jag var tvungen att vägas oftare för jag fick inte gå upp nästan något pga min övervikt.
Sedan var jag på förberedande besök på förlossningen & jag skämdes när jag såg de anda normala mammorna & jag som knappt kunde gå & inte fick plats i stolen eftersom det var handtag på sidorna.
Så jävla pinsamt & jobbigt!
Efter Ossians förlossning bestämde jag mig att jag skulle aktivt försöka gå ner i vikt.
Jag hade svår astma & orkade inte leka med barnen  eller gå på längre promenader.
Min rygg & mina knän gjorde fruktansvärt ont vid minsta ansträngning.
Jag provade läkemedlen man kunde få via Vårdcentralen & det var ingen höjdare.
Tillslut fick jag beviljat överviktsoperation, GBP.
Då vägde jag 138 kg.
Operationen gick jättebra & 2 år efter fick jag även en bukplastik som även den gått bra.
Jag har hört & känner folk som det inte gått bra för vilket gör att jag ber folk som överväger GBP att tänka både en & två gånger innan.
Men även om allt gått så bra för mig så känner jag mig inte glad över att jag gått ner 50 kg för det är inte min förtjänst egentligen.
Jag var inte stark nog att göra det på egen hand & det i sig är en besvikelse.
Det positiva med att jag gjort denna op är att jag kunnat fixa min svanskota, jag har bara astmabesvär när jag är förkyld, står i rök & anstränger mig mkt, jag har hittat pilates som är helt fantastiskt bra & kan faktiskt ge mig ut & springa spåret om jag känner för det utan ont i varken rygg eller knän,
en friskare & hälsosammare jag helt enkelt.
Jag har gömt eller förstört nästan alla bilder på mig som tjock för de får mig bara att må dåligt men jag hittade en & tänkte bjuda på den & bilder från nu som terapi :P
Ett försök att vara nöjd med vad "jag" åstakommit.
Jag vill aldrig mer se den tjocka tjejen igen!



Bara 8 kg kvar till min målvikt & det kommer att vara min förtjänst helt & hållet :D

Jag hoppas att det här har varit till nytta för någon & annars så har jag iallafall varit öppen med en väldigt jobbig del av mitt liv,
lets never speak of it again :P